Min älskling är hemma! Fick sms  från petdirekt idag om att någon hade information om mitt husdjur. YEEES!
Dock var jag på jobbet, men som tur var jobbade jag med bäste S, så jag fick smita ifrån och ringa åt alla håll å kanter.
Hon hade tryckt i en rabatt utanför hemtjästen i en vecka drygt... Så om jag tänker efter så ringde något 08-nummer (petdirekt hade 08nummer, de lämnar inte ut ens privata nummer utan kopplar)  för någon vecka sedan, men jag hade lämnat mobilen hemma när jag gick och handlade och missat samtalet så jag tänkte inget mer på det, trodde det var någon försäljare eller något.

Försökte ringa tjejen som har haft katten och hennes syster, men ingen svarade. Till sist fick jag tag på mamma som skulle höra om pappa lyckades få tag i henne innan han åkte hem. Han såg henne, men hon vågade inte komma till honom.

Så pratade med mamma igen och lillebrorsan hade ingen stor lust att åka till hagfors efter att ha haft praktik hela dagen och krypit runt på ett tak, och jag bröt typ ihop där i telefon, tyckte inte min älskling skulle behöva vara ute i kylan där en natt till :P
Men till slut lyckades mamma övertala honom!

Och Wilma kom direkt fram när mamma ropade på henne, hon var överlycklig! De gick och ropade efter Blixten en stund också som sprungit bort i samma område, men hittade inte honom. Men han har inte varit borta lika länge iallafall. Wilma hade ju vart borta i typ 2 dagar, Blixten har vart borta sedan i fredags typ..

Så nu är min älskling hemma i Törp. Och där ska hon fanimej bo tills jag flyttar in i mitt hus, vilket jag hoppas blir så fort som möjligt. Måste dock ha fast jobb och körkort först. Men sen, då jävlar!

Nej, att man inte kan lite på folk. Anledningen till att jag inte säljer mina katter när jag själv inte har möjlighet att ha kvar dom, här är den! Se bara hur det gick för hela kattkullen jag födde upp, tamejfan inte en jävel har gjort som dom sa... Gick åt helvete med varenda en. Förutom Betty då, höhö.
Så aldrig att jag skulle kunna sälja mina ögonstenar, kunde ju inte lämna bort den ena till min bästa vän utan att det går åt helvete efter två veckor. Och just biten att jag inte fick reda på något förrän två veckor EFTER gör mig väldigt sårad och kränkt. Hur svårt är det med ett telefonsamtal liksom?
Nej, tur att jag har ett par snälla föräldrar som mina små älsklingar får bo hos sålänge. Tur att de bor mitt ute på landet där det inte finns en massa andra äckelkatter eller bilar som kan köra över odm. Eller äckelmänniskor som skrämmer livet ur dom helelr för den delen. Nej, Wilma och Betty ska vara Törp-katter ända tills de blir Äppelbo-kullor!