Satt och pratade med en kär vän på msn nu en stund på morgonen, och jag kom att tänka på det här med vänner.  Jag kan nästan säga att jag är en usel vän, för jag är så jävla dålig på att höra av mig till folk. Ja, jävligt dålig. Jag kan lätt "glömma"  bort min närmaste vänner om de inte hör av sig till mig, ja, jag glömmer bort dom hel enkelt. Men de vänner som hör av sig ofta till mig, de hör jag också av mig till, så det kanske jämnar ut sig ändå?

De som aldrig hör av sig till mig, de hör inte jag av mig till heller.

I övrigt tycker jag att jag är en "bra" vän, hur man nu ska definiera det. Jag lyssnar, jag håller käften när det gälller sådant jag ska hålla käften om, jag hjälper till i de avseenden jag kan hjälpa till (vilket är nästan för mycket, gissar på att jag är lik min mor och har jävligt lätt att bli utnyttjad, hjälper till utan att få något tillbaka) och jag är trevlig. Haha, som om man inte brukar vara trevlig mot sina vänner då, jaja, jag gissar att ni fattar.
Sedan att jag är en trevlig människa överhuvudtaget och ser det goda i alla människor, till och med de som är "elaka" mot mig, otrevliga, kränkande, what ever. Jag är av den uppfattningen att de människor som är otrevliga har varit med om något otrevligt, eller att de inte mår bra överhuvudtaget. Dålig självförtroende, dålig självkänsla, dåligt sällskap, de som blir dåligt behandlade, de som blivit dåligt behandlade, det spelar ingen roll. De människor som beter sig otrevligt och inte behandlar sina medmänniskor med respekt tycker jag synd om helt enkelt, för de har det nog inte så lätt. Det ligger en historia bakom allt.

Ja, och sedan är jag en konstig människa också, det kanske förklarar det hela ;) 

Nu ska jag slänga i mig min yoghurt, sedan ska vi se om Madde och Alfred fortfarande är leksugna :)

Kram på er allihop!