Att man blir lika bra varje gång det går bra för en. Jag blir lika förvånad över mig själv varje gång jag lyckas laga god mat (vilket jag i stort sett alltid lyckas med, så jag borde ha vant mig, men icke!), jag blir lika bra varje gång hunden lyssnar på mina kommandon, vilket händer i stort sett varje gång det med.

Varför blir man så förvånad när det går bra? Det är väl jantelagen som spökar i bakhuvudet på varje svensk gissar jag på.

Dock, på tal om någon som inte sköter sig, eller skötte sig.. Jag var ute och gick med Winnie nyss, gick bort till huset och hämtade sladden till vattenkokarn som var bortglömd där, och så gick jag till jobbet och kopierade schemat, men när jag skulle binda Winnie utanför, så tog jag av henne kopplet och sa åt henne att stanna, som vanligt när jag ska binda fast kopplet, då gick hon iväg!

Och hon kom inte direkt när jag ropade, hon gick runt där. Hon sprang inte, hon gick inte och nosade eller nåt, utan hon gick bara, och verkade helt döv.

Till slut kom hon dock, och då fick hon massa beröm såklart, sen kopplade jag fast henne, gav henne godis (hon är fortfarande lite rädd för att sitta utanför affärer) och gick in.
Då fick jag svaret.
C kom och sa "undrar du varför din hund sprang iväg?", då hade hon tydligen stått runt hörnet och sett mig och ropat på mig, haha. 
Så det var inte hon som var döv, det var jag!

Då var jag faktiskt förvånad för att hon var "olydig", haha. 

Nu ska jag glo på Greys innan sängdags (första gången jag kan se på greys hemma på över ett halvår, yey!), får se om jag skriver något mer idag. Hej sålänge!